Miljöpartiet som på lördag väljer nya språkrör har alla förutsättningar att spela en central roll svensk politik under de kommande åren. De senaste årens utveckling inom Miljöpartiet har handlar om att förbereda partiet för regeringsmakten och tona ned de delar av politiken som fått många att avfärda de gröna som verklighetsfrånvända eller flummiga. Det har gjort det möjligt för Miljöpartiet att närma sig en position i svensk politik som påminner om den Folkpartiet hade innan man band upp sig i allianssamarbetet.

Genom sin position i mitten kan Miljöpartiet idag utöva politiskt inflytande genom att söka politiska uppgörelser både till höger och till vänster. Man kan också föreställa sig att Miljöpartiet vid ett oklart parlamentariskt läge efter nästa val försöker bilda regering, på samma sätt som Lars Leijonborg försökte 2002.

Om detta och de utmaningar de nyvalda språkrören står inför skriver jag idag på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Läs artikeln här.

De mindre partierna förlorar mark till förmån för de större partierna. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar alla under fyraprocentsspärren till förmån för Moderaterna och Socialdemokraterna. Det visar YouGovs opinionsundersökning som Metro har beställt.

Min kollega Svend kommenterar siffrorna i dagens Metro. Han säger bland annat att Vänsterpartiet kan ha förlorat väljare till Socialdemokraterna då Juholt upplevs som mer vänster än den tidigare partiordföranden Sahlin.

Svend påpekar också att detta kan leda till en utveckling som gör att det är långt ifrån säkert att det finns två stabila regeringsalternativ till nästa val.

Vi följer utvecklingen med spänning!

De senaste dagarna har det skrivits en hel del om huruvida valet av Håkan Juholt som ny partiledare  kommer att innebära en vänstersväng för Socialdemokraterna. På SvT Debatt argumenterar jag tvärtom för att det troliga är att vi inte kommer att få se några dramatiska sakpolitiska förändringar. Juholts uppgift kommer framförallt att vara att hålla de olika socialdemokratiska falangerna på gott humör, vilket minskar möjligheterna att genomföra stora förändringar av politiken, oavsett om det handlar om höger- eller vänstersvängar.

Hur mäter man nyttan av kommunikation? För att mäta kampanjaffischers nytta utgår man från statistiska mått för att uppskatta hur många människor som exponeras för kampanjen, och för TV-annonser använder man sig av statistik från en begränsad målgrupp som man antar representerar alla TV-tittare. Att mäta kommunikation är på det hela taget som att undersöka en svart låda med ett in- och ett utlopp. Vi kan mäta vad som kommer in och vad som kommer ut, men vi vet egentligen inte så mycket om vad som händer i lådan. Med sociala medier följer nya förutsättningarna för att mäta kommunikation. Avgränsningarna försvinner inte nödvändigtvis, men de förändras.

När vi använder oss av sociala medier så gör vi oss mätbara. Det går inte att mäta exakt hur många människor som tittar på en affisch på en tågstation, men det går alldeles utmärkt att mäta hur många människor som besöker en särskild webbplats eller laddar ned en särskild applikation till sin telefon. På motsvarande vis är det möjligt att följa diskussionen om en särskild TV-serie mellan TV-tittare via tjänster som exempelvis Twitter och Facebook.

Det finns framförallt tre stora utmaningar förknippade med den nya mätbarheten:

1) Många möjliga mått
Det finns inte någon etablerad och allmänt accepterad norm för hur de nya måtten ska utformas. Det är alltså inte helt självklart hur man ska koppla satsningar på sociala medier till budget och strategi för att planera och utvärdera kommunikationsarbetet. Utformningen av mått beror bland annat på vilket underlag man har, vad man vill mäta och vilka andra mätningar man vill kunna jämföra sig med.

2) Mått och mätobjekt förändras
Sociala medier förändrar inte bara förutsättningarna för att mäta kommunikation, utan även förutsättningarna för hur människor kommunicerar. När tröskeln för att engagera sig sjunker kommer också graden av faktiskt delaktighet bland dem som engagerar sig att variera mer. Hur stor är marginalnyttan av att få ytterligare en ”fan” på en facebooksida? Är det en relevant fråga?

3) Återkoppling och anpassning
Sist men inte minst har återkopplingstiden för kommunikationsarbetet blivit betydligt kortare. Kommunikationsarbete har alltid varit iterativt – man kommunicerar, får återkoppling, anpassar kommunikationen och kommunicerar igen. Med snabbare ledtider ökar emellertid kraven på ett dynamiskt kommunikationsarbete som kan anpassas till återkopplingen. Detta ställer i sin tur stora krav på utformningen av strategier för alla typer av kommunikationskanaler. Det långsiktiga strategiska perspektivet behöver kompletteras med kortsiktig, lyhörd taktik.

Allteftersom Moderaterna fortsätter att öka i opinionsundersökningarna har de små allianspartierna på allvar börjat diskutera sin framtid. Ett intressant inlägg i debatten står Adam Cwejman och Magnus Andersson, ordförande för liberala ungdomsförbundet respektive centerns ungdomsförbund, för. I en gemensam artikel på Newsmill argumenterade de häromdagen för att Centern och Folkpartiet borde gå ihop.

Det är ingen dålig idé. Sakpolitiskt är det inte mycket som skiljer partierna åt idag, och ett sammanslaget parti skulle nog har bättre chanser att hävda sig i samarbetet med Moderaterna. Samtidigt är det svårt att slå ihop partier med helt olika interna kulturer.

I en artikel i tidskriften Liberal Debatt, som nyligen kom ut med ett temanummer om en sammanslagning av Centern och Folkpartiet, argumenterar jag för att partierna snarare borde satsa på ett gradvis fördjupat samarbete genom så kallad valteknisk samverkan med gemensamma valsedlar. Men allra viktigast för både Centern och Folkpartiet är nog att bestämma sig för vilken roll man egentligen vill spela i svensk politik. Och det är en fråga som en partisammanslagning knappast löser.

Genom att arbeta smartare kan landstingen få ut mer vård för varje satsad skattekrona samtidigt som kvaliteten höjs, exempelvis i form av bättre tillgänglighet. Detta är utgångspunkten i min nya bok Att lära av de framgångsrika som presenterades på ett seminarium på tankesmedjan Timbro i fredags. I boken lyfter jag fram fyra exempel på hur landsting framgångsrikt arbetat med att förbättra både effektivitet och kvalitet. Frågorna om hur resurserna används på bästa sätt inom sjukvården är inte minst viktiga mot bakgrund av det finansieringsgap som en allt äldre befolkning för med sig.

Min förhoppning är att boken kan bidra till att fördjupa debatten kring framtidens sjukvård och inspirera fler politiker att intressera sig för frågorna om hur man kan få ut mer och bättre vård för pengarna.

På seminariet diskuterade jag detta med Stockholms sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt. En inspelning av seminariet hittar ni här.